Tuten

Tuten
eller
Sagan om den Simmande Katten.

I brist på annat ska jag nu sprida ordet om en mycket speciell liten katt.

Tuten.

En dag var Tuten, som så många gånger förut, med sin husse ute i båten och fiskade.
Allt var frid och fröjd, fåglarna matade sina pipande små, solen sken och små vågor kluckade vilsamt mot skrovet.

Plötsligt blickar Tuten mycket bestämt in i sin husses ögon, och med ett lika bestämt "mjau!" tydliggör han för densamme att det är färdigfiskat för den här gången.

Husse är en mycket klok husse, och förstår sin Tut.
Rask som en skogssork vänder han sig om och drar upp ankaret.

Då hörs plasket.

Tuten gjorde en snabb överslagsbedömning av situationen och fastställde att proceduren skulle komma att ta betydligt längre tid än vad Tutar kan tycka är rimlig väntetid när man väl fiskat klart. Således hoppade han i plurret och började simma mot land.

Husse satte hjärtat i halsgopen och började snabbt ro ikapp sin Tut, som efter en kort stund insåg att han eventuellt hade (eller inte hade) gjort en smärre felbedömning gällande avståndet till land, vände om, och simmade tillbaka till båten där husse plockade upp en MYCKET blöt Tut igen.

Slutklämmen på sagan skulle kunna vara
"och så hoppade Tuten aldrig i vattnet igen"
alternativt
"och så blev Tuten rädd för vatten".

Det verkliga slutet är dock att Tuten obekymrat hoppade i land (via bryggan) och, visserligen blötare än någonsin förut, glatt skuttade runt som vanligt.



Slutet gott, katten blöt.

/T