Kalvning

Tänkte att det skulle vara lite kul med ett inlägg om hur själva kalvningen gick till, eller som vissa kanske kallar det, förlossningsberättelse.

Vi firade nyårsafton hemma i soffan, tittade på fyrverkerier från balkongen och välkomnade det nya året, nu visste vi dessutom att Tiny skulle komma 2012.

På nyårsdagen gick vi en långsam promenad hem till mamma och pappa, skönt att inte behöva sitta inne och vänta och vara försiktig. Men vi började nog tänka att vi skulle gå över tiden.

2012-01-02 var det beräknade födelsedatumet.

Vid 21-tiden på nyårsdagskvällen började jag bli fruktansvärt rastlös. Vankade runt i lägenheten, fick för mig att jag skulle dubbelkolla BB-väskan, hängde tvätt, vankade ännu mer... Kände mig bajsnödig och hade en svagsvag mensvärk som inte gav med sig.

Kristofer skulle åka till jobbet på måndagen, så han gick och lade sig, och jag försökte koppla av på soffan. Sprang på toa hela tiden och trodde det var dags för nr2, men utan framgång.

Kring midnatt började jag misstänka att det kanske var nånting på gång i alla fall, och närmare 01 gjorde det så pass ont att oavsett om det var förvärkar eller bajs, ville jag inte vara vaken själv. Så jag väckte Kristofer och sa att han förmodligen inte skulle till jobbet nästa morgon.

Vi hann inte mer än gå upp, så kom en blödning, varpå vi ringde förlossningen.

- Förlossningen Falun.
- Hej, Therese heter jag, jag tror jag håller på att föda lite barn här.
- Jaha, vad kul, då har du ringt rätt!

Fick rådet att lägga mig i badet en stund, för trots blödningen kunde det vara förvärkar så vi skulle se vad lite avslappning och smärtlindring skulle göra.

Det var väldigt skönt att sitta i vattnet, väldigt bra smärtlindring, men tillslut blev det liksom ohållbart ändå och när jag skulle ur badet och i lite kläder fick jag hålla mig i badkarskanten under värkarna.

Båda var hela tiden väldigt lugna, ringde till förlossningen igen som sa åt oss att åka in.

Värkarna började bli ganska jobbiga och kom med 3minuters mellanrum. Vi var tvugna att stanna en gång på stan, guppiga vägar funkade inte ihop med värk.

Kristofer körde så försiktigt han kunde (naturligtvis var det snöslask och trist väglag) och jag höll i mig och andades. Ju närmare Falun vi kom, desto mer ohållbar kändes situationen och Tiny tryckte på ordentligt nedåt.

Vi svängde in lite för tidigt och missade således förlossningen (inte läge att tycka det var särskilt kul, särskilt inte eftersom nån jävla hade satt upp förbannade fartguppshelveten överallt) men tillslut kom vi ändå rätt.

Inskrivning på BB 02:25, öppen 9cm.

Hade alltså jobbat på rätt bra, och det fick sin förklaring varför det började bli lite kämpigt. Nu kunde jag inte stå för mig själv genom värkarna utan höll mig i bil, stolpe, karl eller sängram - vad som nu fanns till hands.

Barnmorskan föreslår att jag ska prova lustgasen (äcklas nåt fruktansvärt av hela mask-konceptet men just där kändes dedär äckelkänslorna fruktansvärt långt borta) som jag tacksamt tog emot.
Vi hade på låglåg effekt i början för att se hur illamåendet skulle hantera saken och det gick så himla bra.

Gasen tog verkligen toppen av värkarna, och Kristofer skrattade halvt ihjäl sig åt mitt drogade minspel, eftersom den även gjorde att ansiktet domnade bort.

Klängde både högt och lågt, masken i högsta hugg, ståbord, saccosäck, snurrade runtrunt i sängen...
Tydligen skickade jag även, helt utan förvarning, en kaskadspya över hela förlossningssalen och således även alla som var där, innan jag äntligen fick börja krysta.

Inledningsvis på knä, hängande över sängryggen och slutklämmen på rygg.

Den 2/1-2012 kl.09.01 föddes så en 4125g tung och 50cm lång tjej.

Elsa.

Och jag har aldrig någonsin varit så stolt i hela mitt liv...