Kisspaus i det fria

Promenerade runt stadsberget med Tiny.

Kände mig trött och oinspirerad men ville vara säker på att vi var ute i två timmar så hon sov ordentligt.

Således lika bra att ta en snoa som matchar tiden.

Inte lika smart att, när man känner en antydan till kissnödighet på väg ut genom dörren, tänka 

"äh, det är lugnt".

Vid hundkullen (dvs nästan hela vägen runt) gick det inte längre.

Jag måste stanna.

Körde ner vagnen i diket direkt efter att en bil kört förbi, för att höja oddsen på att ännu en bil skulle komma. Raskt in i en granruska och ner med byxorna.

Ack oh ljuva lättnad...

Då kommer en, mycket omtänksam bil 

(jag fattar naturligtvis att inte bilen var omtänksam, utan folket i. Jag är inte dum.) 

som saktar in och stannar när de ser vagnen i diket.

Tack.

Jag tackar även för att de körde vidare när de fick syn på mamman med baken i vädret...

Inga bilder!