OMG!

Eller för att hantera klartext: Oh My God! (Åh Min Gud! om man ska ta det på svenska... vilket jag egentligen inte ser någon anledning till. Dels eftersom det inte är raketforskarengelska och dels för att det finns alldeles utmärkta översättningstjänster, både på nätet och biblioteket om det behövs.)

Igår nattades alltså bebisen i sin egen säng.

Jag är rådlös.

Hon vaknade till lite några gånger med ca en kvarts mellanrum, men nattades om utan större svårighet.

Det konstiga är, att fastän jag såklart hemskt gärna vill att hon ska känna sig tillräckligt trygg i sin egen säng, för att kunna sova där åtminstone nu på kvällen och på dagarna, så känns det konstigt.

Var galet rastlös igår, och kunde inte koppla av. Har ingen egentlig förklaring, men gissar att det har att göra med att det är så oerhört viktigt för mig att hon alltid alltid alltid ska känna sig trygg, och vara helt säker på att jag kommer på noll sekunder om hon behöver mig...

Det är inte bara bebisar som behöver lära sig att vara självständiga, mammorna behöver också lära sig.

Naturligtvis kommer hon få fortsätta att sova i vår säng, tillsammans med oss också. Men jag har en liten teori om att det eventuellt är vi som väcker henne när vi rör oss i sömnen.
Hon sover trots allt 3-4timmar på kvällen, men vaknar med 1-2timmars mellanrum hela resterande natt...