Vårkänslor

Vilken dag!

Vaknade (så nära utvilad man kan vara nuförtiden) av min älskade bebis flämtande.

Som vanligt! Hon hade vaknat och var uppspelt och glad över att det var morgon.

Inte som hon varit, ledsen, rosslig och snorig och vaknat av en hostattack eller av att hon inte fått luft...

ÄlsklingsElsa var till doktorn igår, eftersom hennes hosta blev ännu värre under natten och hon fick svårt att andas. Han lyssnade och konstaterade att lungorna var rena och det såg bra ut i halsen, men skrev ut lite luftrörsvidgande så hon lättare skulle kunna andas och hosta upp slemmet.

Efter att ha diskuterat för- och nackdelar med att medicinera en så liten bebis, bestämde vi att det var värt att ge henne en dos. (I och med att hon bara äter bröstmjölk kände jag att jag var lite rädd om hennes mage, plus att jag ogärna vill ge henne i onödan.

Men efter att ha rådgjort med mamma, kom vi fram till att det är 100 gånger bättre att behandla symptomen än att hon blir ännu sämre (får öroninflammation för att man fegar med nezeril, eller lunginflammation för att hon inte får upp slemmet) och måste få penicillin.

Hon sov! 

Och andades som en vanlig bebis hela natten, 

hostade bara ett par gånger och var lätt att söva om som vanligt efter att ha ätit lite.

Och det bästa av allt; jag sov när hon sov. 

Under helgen har vi varit vakna, och även när hon sovit (20min-45min i stöten) har jag legat vaken och lyssnat på rosslet. Det är sinnessjukt vad nojjig man blir, men just svårt att andas är en av mina absolut största rädslor eftersom jag själv vet hur paniken över att inte få luft känns...

 

Oj, vad det blir långt! Sorry!

Idag har hon i alla fall varit sig själv igen. 

Min bebis, min fina, älskade underbara, glada och spralliga bumbibjörn är tillbaka.

Vi har fått lunch hos Elin, sällskapat där med henne, Malin och Jakob.

Elsa har sovit alla fyra dagens lurar ute i vagnen (hej babycomradio) och jag har vårpimpat densamma.