25 februari 2013

ÖPPET SPÅR 2013 - check

Amentjena. Åktnåvasaloppålängeälläh? Joråsåatteh...

Det är helt stört. Jag är så fruktansvärt stolt och nöjd med min prestation, så det är helt löjligt.

Jag har åkt nio mil på skidor. NIO MIL!

Det är skitlångt.

Dessutom bara ett ett år och två månader efter att ha sett ut såhär:

Det är ofattbart vad kroppen klarar av.

Jag minns när jag gick till gymet för första gången efter förlossningen. Det var när Elsa var ca fem månader har jag för mig.

Då fick jag in sex fingrar på bredden i mellanrummet mellan mina magmuskler.

Sedan dess har de alltså dragit ihop sig (plankor, mina damer och herrar, plankor och inte en situp så långt ögat når. Det är "hemligheten".) och läkt till sådan styrka att de fixar att staka mer eller mindre i närapå 11timmar.

Mitt råd till alla som ska, har eller tänker få barn - är att ge det TID. Ta det piano, för även om det verkligen inte känns så i början (första halvåret eller mer) så kommer det bli bättre. Kroppen är fantastisk, bara den får en chans att visa det.

Vasarapporten då:
Vi bodde i en stuga i Sälen under natten till söndagen. Uppstigning kl. 03:30 - en brutal frukost bestående av havregrynsgröt, banan, mjölk, blåbärssoppa, smörgås och två ägg.

Jag var mätt i flera timmar efteråt.

Svågern skjutsade oss till starten, där vi proppade i oss varsin kardemummabulle (fick i mig halva, var proppmätt) och lite kaffe samt varmt vatten.

Utplacering av skidor för att märka ut en startplats. Vi kom verkligen före ruschen, så vi fick superbra platser långt fram.

Även om vi (jag och syrran dvs - svägerskan smaskade av de nio milen på under nio timmar) inte hör till den snabbare kategorin åkare, vill man starta långt fram för att inte fastna i första monsterbacken och förlora en massa tid och energi redan där.

Peppning i morgonmörkret och tagga tagga tagga...


Klockan 07:00 gick startskottet. Vasaloppsjingeln ljudade och vi skidade iväg just som solen gick upp.
Vilken upplevelse! Det var som ett gigantiskt tåg av orcher från Sagan om Ringen, som marscherade i ett ångande, frustande led uppför slalombacken.




Första två milen gick lätt. Även om plusgraderna gjorde det fruktansvärt bakhalt, var stämningen på topp. Att åka ut över myrarna och se solen gå upp samtidigt som man lätt och ledigt stakar sig fram i lätt nedåtlut, är svårslaget.

Mamma och Pappa agerade serviceteam och bytte blöta handskar, serverade sportdryck och allmän peppning. Ovärderligt. Tack. Jag älskar er, vetni...


Vi stannade i nästan alla vallabodar och lät lägga på klister. Fästet var i stort sett likamed noll. Men glidet var å andra sidan tiptop.



Vi var även noga mer att stanna i varje kontroll och fylla på med energi och vätska. Herregud, jag tror aldrig jag proppat i mig så mycket kolhydrater. Totalt i livet.

Men det säger bara schlurrp så försvinner de när man härjar på det sätt vi gjorde.

Efter Oxberg höll jag på att få ett bryt. Efter klisterförstärkningen var mitt glid som bortblåst och jag hade lika gärna kunnat försöka skida med skor. Fy vad jag svor, muttrade, slet, och verkligen verkligen hade svaga barriärer mot allt "förbjudet tänkande".

I Eldris, en mil senare, tog jag av mig skidorna och konstaterade orsaken till glidproblemet.

En energidrycksförpackning hade fastnat under.

Hej och grattis. Det fina var förstås att jag verkligen kunde uppskatta det förbättrade glidet sista nio kilometrarna...



Fyra-fem odramatiska vurpor hann vi med vardera innan vi slutligen kom i mål.

Sista timmen åkte vi rakt mot fullmånen som steg ovanför en rosa solnedgång och jag fick ärligt intala mig själv att "nej, inte bryta ihop nu. Snart, snart får du grina".



Tio timmar och femtio minuter efter starten, gled vi in i mål. Sida vid sida. Jag och min hjälte, min fantastiska, underbara, totalgrymma lillasyster. Tack för ett superbt lopp!

Linnea, Marina och Jonatan var lite snabbare och hade redan passerat mållinjen. Hjältar! Allihop.

Tider:
Jonatan-  6:16
Marina -  8:33
Linnea -  8:54
Jessica - 10:50
Jag       - 10:50


Det var så fruktansvärt jobbigt. Gjorde så fruktansvärt ont. Var ett sådant svårslaget äventyr, att jag är helt säker på att jag kommer göra det igen.

Mellantider, majfluga

Split Klockan Tid

    km/h
Smågan 08:09:21 01:07:51

9.73
Mångsbodarna     09:26:35        02:25:06

10.10
Risberg 10:40:23 03:38:54

8.94
Evertsberg 12:19:28 05:17:58

7.27
Oxberg 14:13:05 07:11:35

7.92
Hökberg 15:29:13 08:27:44

7.09
Eldris 16:46:18 09:44:49

7.78
Mål 17:52:10 10:50:41


8.20

4 kommentarer:

  1. Mina älskade ungar, ni kan vara sååå stolta över er fantastiska prestation. Ni är bara bäst, älskar er/mor

    SvaraRadera
  2. Så himla himla bra gjort! Jag är med stolt! Massa kramar Julia

    SvaraRadera
  3. Kan bara instämma med ovanstående! Tokbra gjort! Var stolt över dig själv resten av livet!
    Låter ungefär som samma mängd mat som på våra raster när vi sommarjobbade, om än med en annan typ av kolhydratkälla... och rensa ogräsa är ju typ lika jobbigt som Vasaloppet har jag hört;)
    Kram/M

    SvaraRadera
  4. Grymt kört och grym historia! Kul anekdot med gel:en som fastnat under skidan :)

    Helt galet ni som kör på över tio timmar. Ni gör en mycket större prestation än oss snabbingar :D

    SvaraRadera