Lillingen behöver klättra. Hon klättrar här hemma också. Tro mig. Helt utan självbevarelsedrift. De senaste dagarna har vi hunnit med många huvudsmällar, näsblod, fläskläppar och skrapsår på hakan.
Suck, det är som mamma sa, bara att torka tårar och vänta på att hon ska lära sig. Men det gör tusen gånger ondare på mamman och pappan när hon slår sig - och dessutom verkar så förvånad över att det gjorde ont...
Även om hon är en riktig viking. Hon gnäller inte över minsta smäll, utan blir hon ledsen är det när det verkligen gjorde ont, eller att hon blev rädd.
I måndags var vi på bebisgymping. Det var mest bygga hinderbana och sedan fick barnen (1-3åringar) härja bäst de ville.
Elsa var i sitt esse. Hon sket fullständigt i mig. Sprang fortfort över hela hallen, kastade bollar, klättrade, kröp i tunnlar, studsade på tjockmattor, kramade andra barn...
Jag har sällan varit så mallig i hela mitt liv. Det är konstigt egentligen, vad man bara fylls till bristningsgränsen av mall, bara för att ungiln börjar vända på rockringar och dessutom involverar en jämngammal kompis i aktiviteten...
OK, svammelmorgon. Men Lillingen leker med sin pappa, så jag har egentid. Dvs tid att blogga. Och maila. Och söka jobb... Jag ska nog sluta med det förstnämnda nu.
Åh det var den gympan jag var ledare för förut! Tänk om jag hade fått ha pelsen, typiskt dålig tajming. Men va duktig hon är! :)
SvaraRadera