Lidingöloppet

Vilken prövning!

Efter att ha dött av nervositet i flera dagar var det så dags. Vi skulle äntigen iväg. Förkylningen höll fan på sig (Make med influensa och dotter på dagis med därtillhörande snor, hosta och feber) och vi stod äntligen i startfållan.

Så taggad. Pepp. Beredd. 

Psyket har nog gjort den största resan under året och jag var så himla beredd (bästa ord jag kan hitta) på tröttheten, smärtan och autopiloten.

Äntligen final.

Första milen gick lätt. Andra tuffade också på (om än med småsmå steg och långsamt tempo). Det är sista milen som skiljer agnarna från vetet.

Linneas lilltå skavdes sönder efter ca 1,5mil och hon blödde genom skon medan hon krigade vidare.

Själv började jag gå i backarna vid Abborrbacken med ca 8km kvar. 

Benet började ge tecken på att vilja krampa sig vid ca 2,5mil vilket avhjälptes med druvsocker och korta promenadpass för att byta belastning.

Med 3km kvar, insåg jag att det här kommer faktiskt gå. Jag kommer klara det. Samtidigt kom jag ikapp Linnea som hållit ett lite högre tempo och vi kunde springa i mål hand i hand.

Helt sjukt. Mamma, pappa och Jessica var som vanligt tappra supporters efter vägen (tack, det gör så mycket) och nu hade de sällskap av Robin och en vän.

Så avslutningsvis: Lidingöloppet; check!