Vätternrundan: Check!

Så var alltså steg två i en Svensk Klassiker avklarat.

Det är ingenting jag rekommenderar någon att ge sig på.

Framför allt inte med den mängden (mängd hahahaha) träning som vi lagt i ryggsäcken.

Vi kom till Motala på fredag eftermiddag. 

Stimmiga och förväntansfulla navigerade vi bussen som proffs och spillde bara bort några timmar på att virra runt, hämta nummerlappar, åka fel, parkera om och äta mat, innan vi lyckades samla oss tillräckligt för att packa iordning cyklarna och krypa ner i sovsäckarna.

Lite drygt fyra timmar senare, ringde väckarklockorna i kör.

Nu var det nu.

Petade i oss lite pastasallad (inte det lättaste jag gjort, men lyckades trycka ner några makaroner i alla fall) och cyklade ner till starten.

Det blåste halv storm, var mörkt, massvis med folk och kaffet kostade pengar.

Men jäklar vad taggade vi var!

Sekunder innan start...

Efter tre timmar i motvädret från helvetet anlände vi i Jönköping och således sydspetsen.

Köttbullar med mos och mjölk, var precis vad vi behövde och ihop med lite medvind och en stigande sol (läs temperatur) började vi så smått våga hoppas på ett liv efter Vättern.

Jo, jag ska erkänna, ett par Alvedon alldeles innan Bankeryd tog udden av de värsta smärtorna, vilket gjorde att vi orkade haka på Motalaklungan och på så vis tjänade många mil och minuter.

De första sex timmarna ska jag erkänna att jag faktiskt tänkte de förbjudna tankarna.

Med vinden piskande i ansiktet och färddatorn visade mellan 12 och 18km/h gick det sakta upp för mig att vi kanske tagit oss vatten över huvudet.

Det kanske helt enkelt inte skulle gå. Vara omöjligt. För dåligt tränade, klädda, förberedda...

Men med Hjo kom solen, hoppet, livet tillbaka.

Hjo... 

Jag har sagt det många gånger, men det tåls att sägas igen.

Vilken fantastisk plats! Som ett Sydney mitt i Sverige.

I LOVE HJO!

Med fyra mil kvar, lämnade vi Motalaklungan och fortsatte på egen hand.
Dels för att Linneas axel var i paniskt behov av massage, och dels för att det började kännas osäkert i klungan när folk började bli trötta eller slappna av närmare mål.

Jag passade på att inta ryggläge en stund (sällan har väl en hjälmkudde varit så skön) och vi toppade intaget med en performancegel inför de sista backarna.

Det föll så väl ut att vi hoppade sista kontrollen och fortsatte i fighting mode!

Så otroligt jävla fittmäktigt!

(Ja, jag sa det. Stäm mig.)

15 timmar och tre minuter senare, rullade vi över mållinjen. Sida vid sida. Med känslokaos upp över öronen. Hur hanterar man sånthär? På cykel? I femton jävla timmar? Det är ju sinnessjukt...

Vi är så himla grymma. Tack för allt stöd. Tack Linnea för ett suveränt lopp. Tack Jessica och Pappa, som hejade och peppade längs vägen, tog emot oss vid mål, körde oss hem, tillhandahöll buss och utrustning. Tack alla fantastiska sponsorer, som möjliggjort detta vansinne. Och Tack, alla som hejat, peppat och pushat oss via instagram, facebook och sms.

30 mil. I ett svep. Amenhörsdå.

Äkta Guld.

Så brutalt stolt.

Nu simmar vi...